En glad fortkörare

Om denna krönika

Med många års erfarenhet från flera olika branscher, alltid i ledande befattningar, har jag nu kommit till en punkt där jag känner att jag gärna vill dela med mig av min kunskap, mina erfarenheter och framför allt mitt engagemang, gärna till många och i olika miljöer.

Har under de senaste 14 månaderna kört ca 7500 mil utan att ha åkt fast, inte för att det inte har varit kontroller, nej för att jag glatt kunnat passera de kontroller som varit utan problem, och det av den enkla anledningen att jag inte överträtt hastighetsbegränsningen.

Så kom det då en dag i februari år. Jag skulle till Kalmar och göra ett jobb. Kom i väg på eftermiddagen, hade ingen direkt tid att passa. Insåg också snabbt att klockan nog skulle vara en bit över midnatt när jag skulle komma fram till hotellet, spelade dock ingen större roll då jag inte behövde upp speciellt tidigt dagen därpå. Jag körde på i min bil på sedvanligt sätt med musiken strömmandes ut i högtalarna mellan alla de telefonsamtal som samtidigt avverkades.

Kom sedermera fram till Kalmar intet ont anande. Hade inte ens en tanke på att jag kunde ha åkt fast i någon hastighetskontroll, dels därför att jag troligen inte kört för fort och dels därför att ingen stoppat mig, och det har jag ju lärt mig att om en kamera tar kort så märker man det, blixten är kusligt stark och det blir nästan dagsljus när blixten slår till, är bilden som min omgivning gett mig.

Hur som helst så gjorde jag mitt jobb och åkte sedan hem igen, även den resan utan komplikationer i form av trafikförseelser eller annat.

Det gick någon vecka så ringde min fru när jag, som vanligt, satt i bilen. Hon berättade att jag fått ett brev från Polisen, ett brev som bad mig tala om vem som kört den bil som mitt företag äger ett speciellt datum, tid och plats. Det visade sig vara när jag var på väg till Kalmar för någon vecka sedan. Jaha tänkte jag, det var ju slarvigt och onödigt, det var också i samband med det jag började fundera hur min omgivning tänker. Vad är ärlighet och uppriktighet egentligen värt, och när behöver det tillämpas. Eftersom jag är som jag är så berättade jag detta för en del människor, jag till och med skrev någon rad om det på Facebook. Då kom alla hejarop, från alla tänkbara och otänkbara håll:
Det är lugnt Lars, det är bara att förneka, du behöver inte erkänna, säg att du inte vet vem som hade bilen då, ja uppfinningsrikedomen hos mina bekanta, nära och kära var total!
Men det var ju jag som körde, sa jag. ”Det kan de aldrig bevisa” sa i stort sett alla runt i kring mig.

Jag började då fundera på när det är okej att inte erkänna, undanhålla sanningen eller till och med att ljuga? Är det okej till myndigheter och rättsväsen? Är det okej till människor man känner ytligt? Är det okej till nära och kära?

Helt klart är att inte heller jag har varit 100 procent ärlig i alla situationer i livet, jag tror inte ens att det finns någon person på jorden som lyckats med den bedriften. Det jag däremot vet är att jag från och med nu kommer att tänka än mer på det än tidigare, ärligheten!

Förra veckan skickade jag så, en stolt fortkörare, in mitt erkännande till Polismyndigheten, jag hade nästan känslan av att jag ville åka till dom och stolt säga att, ja det var jag som körde 13 kilometer i timmen för fort, inte bra men gud så stolt jag är att jag erkänner det utan snack.